En motivsökares resa

Anekdoter, erfarenheter och en kärleksförklaring till och kring det fantastiska med att föreviga stunden

Ståltåg och vargavinter

Jag har utfärdat ett löfte om att försöka blåsa liv i den här bloggen igen. Därvid tänkte jag här bjuda er på en gratis resa litterärt och bildligt mellan Bollnäs och Borlänge, för att försöka ge er en liten inblick i hur det kan vara att tjänstgöra nattetid längst fram i ett godståg i den svenska vinternatten.

Real steel ;)

Bollnäs 20/1 - 2012 - 05:50

Godståg 9115 rullar in i Bollnäs ganska precis 80 minuter försenat. De tre Rc-loken med sitt 520 meter långa ståltåg stannar till precis innan gångfållan på stationen. Jag öppnar dörren och löser av den ankommande föraren som är stationerad i Långsele. "Det går skitbra" blir hans replik när han ser mig. Det är så det går till vid ett avbyte. Man byter några ord med den ankommande föraren som då delger om något särskilt har hänt eller föreligger med tåget som sådant, eller om det går skitbra. Bakom de tre dragande Rc4-loken finns 520 meter vagnar lastade med stålblock som kommer från SSAB i Luleå. Dessa stålämnen skall till SSAB i Borlänge för vidare bearbetning. Dessa transporter utför vi på Green Cargo och har så gjort i cirka trettio år. Dagen till ära är tåget i stort sett fullt. 560 meter långt, loken inräknade och en vagnvikt på hela 3000 ton. Det är i sammanhanget både tungt och långt. Jag har grönt i signalen och aktiverar lokets kylfläktar, tittar på termometern som visar 18 minusgrader sedan lossar jag bromsen och börjar köra.

Natten är kall och luftfuktigheten är hög. Detta medför att kontaktledningen där lokens strömavtagare tar ned sin ström, är bestyckad med rimfrost. Det innebär att en konstant ljusbåge i blågrön karaktär finns närvarande när jag begär ström till lokens motorer. I och med att tågvikten är enorm, så krävs mycket ström för att tåget skall drivas framåt. Det blågröna skenet blir en trogen följeslagare natten igenom. Måste tillstå att det här fenomenet är riktigt läckert att avnjuta.

Kallt vintergnister(Arkivbild från Kumla 2009. Ljusbågar från startande persontåg i 30 gradig kyla)

Resan söderut går bra. Trots att jag är försenad med cirka 80 minuter får jag rulla ända till Storvik innan första stoppet. Normalt sett när man är försenad så tappar man sin prioritet och blir i regel än mer försenad. Grundtanken är ju att ett försenat tåg inte skall försena ett tåg som är i rätt tid. Efter att jag passerat Åshammar som är sista mötesstationen innan Storvik får jag ett samtal från tågtrafikledningen i Gävle som bevakar sträckan; -Du kommer få stå i Storvik i ca 10 minuter. Möte och förbigång. Sagt och gjort, jag ankommer Storvik där jag möts av en ilsket lysande röd signal. (Signalbesked får man även via andra system i loket men det är en för lång historia att berätta här).

Efter att tio minuter har passerat får jag körsignal och jag fortsätter min färd. Efter stationen i Storvik kommer jag till banans känsligaste punkt. En i järnvägsvärlden ökänd plats; Granstandabacken. Backen med stort B. För att omsätta denna backe och dess betydelse till vanlig svenska kan den i korta drag beskrivas som en allmänt besvärlig uppförsbacke som är både lång och krokig. Det har hänt mer än en gång, och mer än hundra gånger, kanske mer än tusen gånger att tåg har fastnat i backen just för att tåget har varit så tungt och att fästet i backen har varit för dåligt. Det är alltid en utmaning att köra i den där backen. Jag laddar för fullt genom Strovik och tar mig an backen. Den här natten går allt bra. Efter backen ligger mötesstationen Granstanda. Just den här dagen visar det sig att jag kommer behöva stanna för att möta ytterligare tåg. Jag kör in tåget och stannar, därefter går jag ut med kameran för att avbilda hela situationen som sådan. Det har börjat ljusna så smått och klockan har hunnit bli sju på morgonen.

Driftplats/mötesstation Granstanda. Tåg 9115 vilar efter Granstandabackens vedermödor.

Väntan i Granstanda blir ganska lång. Cirka tjugo minuter får jag stå där och invänta mina mötande kollegor. Även den här gången rör det sig om en förbigång och ett möte, precis som fallet Storvik strax innan. Det går mycket persontåg den här tiden på dygnet. Tågen är fyllda med stressade pendlare som alla skall till sina jobb. Ett försenat godståg får snällt och vackert stå på sidan och vänta.

Förbigång av pendeltåget från Gävle

Jag fortsätter efter mötet och förbigången min färd vidare mot Borlänge. Några mil längre söderut blir det ytterligare ett kort stopp, nänligen vid mötesstationen Ryggen. Här får vi möta det norrgående pendeltåget mot Gävle. Nu är det ljust ute, trots att solen inte orkat över horisonten.
Kvarten senare når jag civilisationen igen då jag rullar igenom Falun. Temperaturen har nu krupit ned till cirka minus 20 och solens första strålar når mig. När man rullat ut genom Falun kommer man snart fram till sjön Runn som löper invid banan. Där möts jag och solen.

Någon som har snyggare kontorsplats?

Resans slutmål närmar sig med stormsteg, men ytterligare ett stopp hinner jag med, nämligen i Hinsnoret. Ytterligare en möjlighet att sträcka på benen, och att rasta kameran. Jag har ju inte visat någon bild på ekipaget jag framför, så här ser det ut:

Många vagnar blir det...

Dagens sista tågmöte

Efter att jag lämnat Hinsnoret ankommer jag Borlänge efter cirka femton minuter.Jag ankommer mitt slutmål ganska precis två timmar försenad mot ordinarie tidtabell. Förseningar är inte ovanliga och med tanke på att det här tåget jag just landat i Borlänge har tillryggalagt ca 100 mil i vinterlanskapet kan två timmars försening anses som lite i sammanhanget. Ändå är det inte okej på långa vägar. Vi jobbar ständigt med att försöka vara i tid, alltid. Det är ju så att järnvägsnätet är grymt hårt belastat och så länge det bara finns enkelspår på långa sträckor kommer stora förseningar att uppstå. Har ett tåg väl halkat ur sin ordinarie tidtabell blir det mycket svårt att komma fram i tid. Den långa historien om det tar vi en annan gång.

 Snö på nosen

Tack för ditt engagemang, hoppas den här lilla reseberättelsen gav dig en liten inblick i hur en lokförares natt kan se ut i ett fagert vinterlandskap. På återhörande!

 

 

 



Postat 2012-01-21 09:45 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Året som gick - Bildligt.

 

Det är dags att återuppliva den här bloggen så smått tror jag.
Såg en häftig årskrönika i bilder, tänkte inte vara sämre själv.

Ser det helt enkelt som ett avslut på 2011, och en början som en kick-off på 2012 :)

Jag blandar nya bilder mer gamla för att visa månad för månad. Hoppas det smakar!

Januari - Järleån fotorunda med Peter Fallberg. Kallt och vackert.

Iskall gryning

Februari - Ännu en runda med Peter. Brevens bruk. Lika kallt som Januari, lika vackert som hela vintern

En sträng med skärpa

Mars - Fender i fokus. Innomhuslek med macrot.

Sippa om kvällen

April - Kvällsfoto i den lilla världen

Tulpan i aftonljuset

Maj - Tulpansafari utanför Sveas bageri i Kumla.

Sommarklockor

Juni - Grönlila nyanser

Juli - Godståg och högsommar

Gulröda morgonstrimmor

Augusti - Tiveden när det är som vackrast

Svandans i dimman

September - Mjölkigt i Karlskrona

Likheter och Olikheter

Oktober - Tiveden i höstskrud

Bollkänsla i den högre skolanNovember November - Delfinhopp i Kolmården. Mitt livs roligaste fotojobb dessutom.

Droppar av is

December - Isdroppar i blått

 

Vill avslutningsvis passa på att tacka för alla otroligt fina kommentarer jag fått under året. Jag kommer med dessa i ryggen ge mig ut på nya fotoäventyr under året och förhoppningsvis kommer ni att få avnjuta bilder som faller er i smaken även det här året.

 

God fortsättning!

 

 



Postat 2012-01-02 22:13 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Årets bild 2010 (stafett)

Jag fick äran att vara med och säga mitt om vilken bild som jag anser som den bästa ur min synvinkel från 2010. Enbart andra fotografers bilder således.

 

Efter mycket funderande blev mitt val till slut denna:

http://www.fotosidan.se/gallery/viewlarge.htm?ID=2041445&target=_blank

Den är tagen av min kamrat Peter Fallberg och jag tycker att den är helt enastående vacker.

Mycket bra fångat Peter, och jag skickar därmed vidare stafettpinnen till just Peter Fallberg.

 

Gott Nytt År alla kamrater!



Postat 2010-12-31 10:16 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Översnöade spår

Ni som känner mig vet att jag jobbar på järnvägen. Just denna järnväg har varit en het potatis den här vintern. Vinter 2009-2010 kommer att gå till historien som det värsta någonsin, i alla fall om man ska tro media och press. I Själva verket går den till historien som en relativt normal vinter sett över dom senaste hundra åren, rent snö och temperaturmässigt.

Den hetsiga och ständiga debatten om att trafikutövarna inte klarar sina åtaganden, eller om Banverket som borde skämmas och gå och gömma sig på någon översnöad bangård har nu nått smått komiska nivåer. Jag undrar hur det är ställt i klagokören egentligen? Visst sjutton är det problematiskt och högst förståeligt att folk i stort klagar över att tågen blir inställda eller rejält försenade. Man förväntar sig helt enkelt tåg som går och kommer fram i tid, eller åtminstone går över huvudtaget. Det sorgliga i historien är att man som klagosångare inte alltid är helt verklighetsanpassad.

 

En sak är säker, järnvägstransporter skall vara pålitliga och det bästa alternativet till snabba, säkra, miljömedvetna och pålitliga resor eller transporter. Det är min solklara ståndpunkt. När det är vinter, finns det dock visa ”men”….

Jag funderar hur man tänker när man tittar ut genom fönstret på morgonen och det har ramlat ned ett par dm nysnö samtidigt som det är 15 grader kallt och kulingvind. Tänker man då att ”Ah, det löser sig bara jag kommer fram till stationen, tågen går ju alltid”? Jag tror nämligen att ganska många tänker precis så. Någonstans måste väl gemene man gå till sig själv och sitt eget sunda förnuft och tänka att ”Det blir nog svårt att ens ta sig till jobbet idag, oavsett om jag tänker åka tåg, bil eller om jag väljer att gå”. Tyvärr är denna självrannsakan betydligt ovanligare än det förstnämnda.  Gott folk, är det en halvmeter snö så är det, punkt slut. Dagens överstressade samhälle fungerar inte på samma sätt då.

Jag tycker att vinterproblemen säger mer om samhället i stort än om järnvägen i sig. "Just In Time tänket" äger hela marknaden! Det gamla "Just In Case" är som bortblåst, så till den milda grad att unga ekonomer inte ens vet vad det betyder, dom verkar nästan bli förbluffade när ”Word” inte markerar begreppet som felstavat. Samma sak gäller ”pendlaren”. Som erfaren persontågsförare förr i tiden så var jag väl medveten om det uppskruvade tempot. Sedan jag slutade köra persontåg 2004 så har tempot ökat ytterligare. Det ska vara halvtimmestrafik mellan större städer, och är det inte det så är det skandal tycks det. När sen vintern kommer och härjar och slutresultatet blir att det helt plötsligt blir timmestrafik i stället, i bästa fall, ja då är det inte långt kvar till undantagstillstånd där ute. Force Majour!

Det här håller inte riktigt.

 

Solklart är dock att Banverket behöver ha rejäla anslag för att klara av att hålla banan öppen. Att bangårdar håller stängt i veckor håller naturligtvis inte. På ett sätt är det bra det som hänt, för just nu ligger allt på en hög politisk nivå. Det går helt enkelt inte att satsa alla pengar på en borr genom ett lerberg i Halland, eller på en tio mil lång bro över träskmarkerna vid Botnia, nej det måste satsas mycket mycket mer på det nät som idag utgör stommen i järnvägstrafiken i landet.

Slutligen får vi alla hoppas att vi kommer ihåg den här vintern och lär oss att göra det bättre nästa gång. Kanske rinner inte all kunskap ut i samband med vårfloden som snart kommer.

Bifogar lite bilder från verkligheten.

 

Med hopp om snar vår.



Postat 2010-03-08 11:42 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Bilders mogningsprocess

Ditt bildarkiv är egentligen ett digitalt växthus. Jag vet mycket väl hur många gånger jag har irriterats över de tråkiga förutsättningar man som fotograf faktiskt ganska ofta får stå ut med. Vem har inte om somrarna svurit över det där gråvädret eller vem har inte om våren och hösten svurit över att ”Ah, jag skulle varit ute en vecka tidigare för då hade det sett bättre ut och inte hunnit så långt”. Personligen har jag nog dock svurit mest över bristen på entusiasmerande förutsättningar under vintrarna.  

Vintrarna har under dom senaste åren varit mestadels gråa, blöta, trötta och oinspirerande rent utsagt. Vilken naturfotograf vill ge sig ut i ett grådassigt och blött landskap när det egentligen borde vara kristallklart och krispigt? Ja säg det!

Faktum är att just nu upplever vi den värsta/bästa vintern på mycket länge här i Mellansverige. Snön och kylan har hållit ett järngrepp om minsta naturdetalj sedan strax efter Lucia. Svensk som man är så vänjer man sig med det med och börjar till slut huttra med kameran i det kylslagna med fagra landskapet. Det är en prövning var gång man ger sig ut i tjugofem gradig kyla med kameran. Himmelskt vackert är dock, nästan varje gång. Har man bara orken och inspirationen där så kan man slå ihjäl en dag i naturen hur lätt som helst.

Det är ju bara det där med att man blir mätt på det med. Snö i all ära, men halva hårddisken är ju snart full av snöiga bilder. Det är banne mig hur många som helst. En god fotovän från Sandviken skrev för en stund sedan i en motkommentar att ”låt bilderna ligga och mogna ett tag, dom framstår i en annan dager efter en tid”. Det är banne mig kloka ord. Dom bilder jag tar nu och noggrant detaljstuderar i datorn är väl för visso intressanta, men ögonen är så förbaskat mätta på vita vidder, JUST NU! Om ett halvår när allt är mörkgrönt smakar det säkerligen mumma för sinnet att avnjuta lite vitt bildgodis från istiden. Jag inser mer och mer för var dag att ett välfyllt bildarkiv med mycket olika typer av bilder är grymt värdefullt. Jag menar, vem var inte trött på gulröda bilder i Oktober, eller vem var inte trött på badlivsbilder i Augusti? Men titta på dom nu i stället. Så här års är en stor behållning att plocka fram bilder på barnen när dom leker i sommarljuset. Tycker att det finns något särskilt i glädjen just om sommaren.  Bildernas tekniska kvalitet bryr jag mig inte ett skvatt om, dom framkallar hur mycket härligheter som helst bara genom att finnas till. Dock är jag väl medveten om hur jag faktiskt med mina irriterande och perfektionistiskt granskande ögon tyckte att  ” dom här bilderna är bara halvbra…..suck….” PUH Tur att tanken slog tillbaka att dom har ett annat värde, sen!

Så här är det: Att gilla läget hur det än ser ut där ute är något man behöver lära sig lite mer om ibland. Det finns faktiskt massor med möjligheter hela tiden bara man tänker till lite. En grådassig bild från en regntung sommardag kan faktiskt vara precis det som krävs ibland för att trigga dig… längre fram! Det kan vara svårt att tro när man står där med blöta kläder, droppar på linsen och imma i bilen. Så gilla läget, fotografera för att det är kul. När du botaniserar i gömmorna så inser du att du faktiskt sådde många frön där i sättfårorna för ett halvår, ett år, eller för fyra år sedan.

=)

Tänkvärt att reflektera lite ibland….

Blir snöskottandet för tråkig, ta en titt i ditt sommararkiv ;) God Helg!



Postat 2010-02-19 09:56 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa